Index och passivt ägande — hur marknadens mått blev en vara

Ett aktieindex är ett mätetal: enligt publicerade regler sammanfattar det en grupp aktiers sammanlagda utveckling till en enda siffra. Reglerna bestämmer tre saker: vilka aktier som tillhör indexet (urvalet), hur mycket varje aktie ska räknas (viktningen) och när beräkningen justeras (omräkningarna — vid emissioner, köp av egna aktier, indexbyten).

Indexet själv äger ingenting, köper ingenting och har ingen åsikt om något bolag. Det är en uträkning som någon publicerar — ofta en börs, en tidning eller en indexbyrå.

Ur mätetalet har en hel produktfamilj vuxit fram. En indexfond äger aktierna i indexet, i indexets proportioner, och räknar sin värdeutveckling mot indexet; en börshandlad produkt gör detsamma men handlas själv på börsen som en aktie. Skillnaden mellan produkt och mätetal är värd att hålla isär av två skäl. Det första är att produkten aldrig följer indexet exakt — avgifter, drift och metoder skapar ett avstånd, en tracking difference, som vi återkommer till.

Det andra är att produkterna tillsammans fått makten att flytta marknaden: när indexets regler ändras måste hundratals fonder köpa och sälja samma aktier samma dag — och det är då mätetalet, som var tänkt som en passiv spegel, plötsligt styr handeln det var menat att beskriva. Denna dubbelroll — speglen och motorn — är nyckeln till hela ämnet.

Prisviktning är den äldsta metoden: varje akties pris räknas lika, och indexet är medeltalet av priserna. Dows tolv bolag vägde lika oavsett storlek, och det gör fortfarande hans efterföljare — ett dyrt bolag med få aktier väger mer än ett billigt med många, vilket säger något om aktiens notering men ingenting om bolagets storlek. Värdeviktning är dagens dominerande standard: varje bolag vägs med sitt börsvärde — aktiekursen gånger antalet aktier — så att indexet speglar hela den ägda marknadens sammansättning.

I ett värdeviktat index är rörelsen ungefär den genomsnittliga aktiens betydelse mätt i pengar: stiger ett bolag som utgör en femtedel av börsen med tio procent, då bär det indexet upp med omkring två procent, alldeles oavsett vad de övriga bolagen gör.

En viktig justering är det fria flödet: kapitaliseringen räknas ofta bara på de aktier som faktiskt handlas fritt, medan insiders, ägarfamiljers och statens block räknas bort eller ned. Ett bolag kan därmed vara stort i börsens svenska minoritetsägares portföljer men ändå väga mindre i indexet än börsens totala börsvärde antyder. Därtill kommer urvalet — och här skiljer sig de svenska huvudindexen tydligt: OMX Stockholm All-Share tar med samtliga bolag på börsen och är därmed en helhetsbild, medan OMXS30 väljer de trettio mest omsatta aktierna och är en koncentrerad toppbild.

Inget av de två är 'rätt' — de mäter olika saker, och den som jämför en produkts utfall mot fel index får en missvisande bild av båda.