Stålsektorn — kapacitetens hävstång, malmen mot skrotet och förädlingstrappan

Kursens första exempelbolag Forshammar Stål AB (påhittat för räkningen) är ett integrerat verk: malm och koks går in i masugnen, syrgasen blåser, valsverket formar — kapacitet 4,0 miljoner ton stål om året. De fasta kostnaderna — ugnarnas, hamnens, underhållets och personalens bottennota — är 4 000 miljoner kronor per år, alltså 1 000 kronor per ton vid fullt utnyttjande. Den rörliga kostnaden (råvaror, energi, arbete i processen) är 1 900 kronor per ton, och kontraktspriset på bandstål ligger vid 3 400. Räkna stegen: bidraget per ton är 3 400 minus 1 900 = 1 500 kronor. Vid full volym ger det 1 500 gånger 4,0 miljoner ton = 6 000 miljoner i täckningsbidrag, minus 4 000 fasta = rörelseresultat plus 2 000 miljoner. Sjunker utnyttjandet till 80 procent (3,2 miljoner ton) faller bidraget till 4 800 — resultatet 800 miljoner.

Vid 60 procent (2,4 miljoner ton) är bidraget 3 600 och resultatet minus 400 miljoner. Volymen föll 40 procent; resultatet svängde 2 400 miljoner — från djup vinst till förlust utan att priset rörde sig en krona. Hävstången sitter i de fasta: var tionde procentenhet kapacitetsutnyttjande är 0,4 miljoner ton gånger 1 500 = 600 miljoner i rörelseresultat, och den fasta kostnaden per ton stiger från 1 000 vid fullt utnyttjande till 1 250 vid 80 och 1 667 vid 60. Här ligger gränsen mot grannkurserna: rk-15 äger cykelrisken som begrepp och vr-02 normaliseringskonsten — detta kapitel äger mekaniken de lånar sitt exempel från — se-02 äger samma hävstång i halvledarfaben, detta kapitel äger den i ugnen. Och mot se-20: gruvkursen äger malmen i berget; här börjar ekonomin först vid ugnen.

Forshammar säljer 70 procent av volymen på kvartalskontrakt (3 400 kronor tonet) och 30 procent på spot. Antag att spot faller 20 procent till 2 720 medan kontrakten står kvar till nästa omförhandling. Blandpriset blir 0,7 gånger 3 400 plus 0,3 gånger 2 720 = 2 380 plus 816 = 3 196 kronor — priset föll alltså bara 6,0 procent. Men räkna bidraget: en kontraktston ger 3 400 minus 1 900 = 1 500; en spotton ger 2 720 minus 1 900 = 820. Blandbidraget blir 0,7 gånger 1 500 plus 0,3 gånger 820 = 1 050 plus 246 = 1 296 kronor — en minskning med 13,6 procent. Ett prisfall på 6 procent blev ett bidragsfall på 13,6: hävstången 2,3 gånger, av samma skäl som i kapitel ett — den rörliga kostnaden står kvar och följer inte priset ned. Kontrollen i andra änden: en femtiofemtioblandning ger blandpriset 3 060 (minus 10 procent) och blandbidraget 1 160 (minus 22,7 procent) — samma hävstång, ty den är inbyggd i kostnadens tröghet.

Därtill kommer klockan: kontrakten omförhandlas först vid kvartalsgränsen, så det kvartal som redovisas speglar föregående kvartals spot — kvartalsskuggan. Ett bolag med hög kontraktsandel redovisar lugnare kvartal men hamnar efter i vändningarna: när spot vänder uppåt säljer kontraktsbolaget fortfarande till gårdagens pris, och när spot faller är det skyddat en stund — skyddet är ett lån, inte en gåva. Här gränsar kursen mot se-22:s fasta pris som såld inflationsoption och mot ma-08:s transmissionsled från bostadskrediten till byggnadsstålet: kontraktet är sektorns sätt att dela cykelrisken med kunden, och kontraktsandelen är därför den första raden i en stålbolagsbeskrivning.