Backtestens hantverk — att testa en metod mot historien utan att lura sig själv

Ett backtest har tre delar och en fråga. DEL ETT: REGELN — köp när måttet är under tröskeln, sälj när vågen bryter, poängsätt tjugo variabler och agera över fyrtio poäng; regeln måste vara FULLSTÄNDIGT DEFINIERAD före testet (annars är den en stämning, inte en regel — och stämningar kan inte testas). DEL TVÅ: MATERIALET — vilket universum, vilka år, vilka tal; materialet är historien som finns att fråga. DEL TRE: RÄKNEMOTORN — mekanismen som låter regeln arbeta materialet kronologiskt och bokför varje beslut, varje kostnad, varje utfall.

Och FRÅGAN, formulerad ärligt: HÖLL REGELN PÅ DETTA MATERIAL? Inte: kommer regeln att hålla? Det är skillnaden mellan ett bevis och en prognos — testet kan bevisa det förflutna, och det är inte litet: de flesta reglar håller inte ens på sitt eget material när fällorna stängs.

Varför är verktyget så centralt för ekosystemet? Därför att ALLT i labbet är regler. AKM1:s tjugo variabler med poäng är en regel; AK1TS:s fem horisonter med fem teorier är en regel; SAM-viktningen som röstlängdning är en regel; konfluensens tre oberoende källor är en regel om regler. En regel SKILJER SIG från en åsikt på exakt ett sätt: den kan prövas — samma indata, samma beslut, varje gång, av vem som helst.

Därför är backtestens hantverk inte ett ämne bland andra i ekosystemet utan dess ÄRLIGHETSMASKIN: den som inte kan pröva en regel har bara en åsikt med struktur, och den som prövar den SLARVIGT har något farligare — en åsikt med beviskräm på näsan. Kursens fyra kapitel behandlar de fyra slarven: urvalet, parametrarna, perioden och kostnaderna. Vart och ett har en räkning som gör slarvet synligt.

SCENEN: en investerare backtestar en enkel regel — köp de tjugo största bolagen och behåll i tio år — på dagens bolaglista. Resultatet: snitt +11,0 procent om året, en vacker kurva. FELLET: listan är dagens, och dagens lista innehåller per definition bara ÖVERLEVARNA — de bolag som fortfarande finns. Under de tio åren FÖRSVANN tre bolag ur listan (uppköp, konkurs, avnotering), var och en med −40,0 procent totalavkastning för den som höll dem.

RÄKNINGEN HEM: (20 × 11,0 + 3 × (−40,0)) / 23 = (220,0 − 120,0) / 23 = 100/23 = +4,3 procent om året. Överlevnadsgapet: 11,0 − 4,3 = 6,7 procentenheter om året — som bara FÖRSVANN ur kurvan därför att urvalet ritades i efterhand. På tio år är 6,7 procentenheter om året skillnaden mellan att fördubbla kapitalet och att nästan göra det — gapet är inte ett teoretiskt anförande, det är mer än hälften av det rapporterade utfallet.

VAR FINNS FÄLLAN I PRAKTIKEN? Överallt där listor sammanställs i efterhand: aktieindex som ersätter fallna bolag med nya (indexet självt blir en överlevnadsmaskin — am-02 äger indexets mekanik och dess tysta selektion), kvantitativa studier på befintliga databaser (databasen ÄR dagens lista med historik påkopplad), och mest listigt: den egna minnet — den som minns hur bra det varit att äga bra bolag minns de bolag som BLEV bra, inte de som skulle ha blivit.

KUREN är en enda regel: RITA URVALET VID PERIODENS START — det universum som existerade den första testdagen, med de bolag som sedan föll, fusionerades eller avnoterades kvar i materialet med sitt faktiska utfall. Goda databaser bär historiens döda lista precis för detta; den hederliga studien redovisar antalet fallna och deras bidrag.