Kompetensillusionen — när skickligheten är en berättelse

Daniel Kahneman berättade historien från ett uppdrag hos en investeringsfirma: firman fick varje år in uppgifter om hur tjugofem rådgivares aktieval utvecklats, och sommaren han granskade siffrorna lät han jämföra rådgivarna parvis — samma års resultat för den ene mot samma års resultat för den andre. Antalet parvisa jämförelser bland tjugofem personer är 25 × 24 ÷ 2 = 300, och över åtta år samlades 25 × 8 = 200 årsresultat att ordna. Uppgiften var att hitta varaktighet: den som var bäst ett år, var hon bättre nästa? Samvariationen mellan rådgivarna — ett tal mellan minus ett och plus ett för hur mycket resultaten följdes åt — landade i genomsnitt på 0,01. Noll ett. Två tärningar kastade på samma bord skulle ge samma tal.

Rimlighetstestet Kahneman gjorde är kursens första övning: rådgivarna fick bonus som om skillnaderna var verkliga, kunderna bytte rådgivare som om skillnaderna var verkliga, och firman firade årets vinnare som om skillnaderna var verkliga — men tidsserien bar ingen ordning alls. Det är kompetensillusionens kärna: en hel bransch organiserad kring en skillnad som korrelationen inte kan se. Här ligger gränserna mot grannkurserna: bf-16 äger psykologin som får serieupplevelser att kännas meningsfulla — detta kapitel äger beviskravet som serieupplevelsen inte kan uppfylla; och km-036 äger övermodet som känsla — övermodet är den personliga felsäkerheten, kompetensillusionen är den strukturella tron att skillnaden existerar.

Den första är kunskapsillusionen hos klienten: kunden betalar för analys och närhet till marknaden och får en tjänst som känns informationsrik — eftersom priset på en aktie faktiskt rör sig och rådet ibland går bättre än index finns det alltid något att visa. Men i en lågvaliditetsmiljö är den upplevda kunskapen inte kopplad till resultatets varaktighet: kapitel ett visade 0,01. Den andra är kompetensillusionen hos rådgivaren själv — och den är det känsligaste lagret, ty rådgivaren ljuger inte: minnet bekräftar. Minnet av de bra valen är skarpt, minnet av de dåliga bleknar (bf-16:s seriepsykologi), och den egna upplevelsen av att arbeta hårt och träffa rätt bevisar för den inre juryn att skickligheten finns. Den tredje bäraren är kulturens: firman utser månadens vinnare, tidningar intervjuar årets förvaltare, och branschens belöningssystem institutionaliserar bruset — ur 200 årsresultat kommer alltid några i topp, och toppen utses till stjärnor vars stjärnstatus sedan förklaras i efterhand med kvaliteter som förlorarna också tror sig ha.

Social smitta gör resten: när alla i rummet behandlar skillnaden som verklig blir den verklig som socialt faktum — att ifrågasätta den blir oartigt. Här gränsar kapitlet mot bf-10 (dunning-kruger äger de misskunnigas självöverskattning — här är frågan den omvända: även den faktiskt kunnige kan bära en illusion, eftersom miljön inte svarar på kunnandet) och mot km-036 (övermodet är känslan, de tre illusionerna är strukturen som känslan bor i). Läxan är inte misstro mot personer utan mot system som belönar årliga toppar utan att testa varaktigheten.