Realräntan — pengars tidsvärde efter inflation

Fisherekvationen — uppkallad efter Irving Fisher — är familjens grundidentitet: nominalräntan är realräntan plus förväntad inflation. Med ett sparkonto som ger 5,0 procent ränta och inflation som förväntas bli 2,5 procent blir den reala räntan 5,0 − 2,5 = 2,5 procent — köpkraften växer med två och en halv procent per år, inte med fem. Tre saker är värda att notera om identiteten. För det första är den en identitet, inte en teori: den definierar realräntan som restposten mellan två tal, och det är alltid okontroversiellt att räkna den — kontroverserna gäller vilka tal som ska in. För det andra bygger den på förväntningar: det är inte den inflation som blir, utan den som låntagare och långivare räknar med när räntan sättas, vilket är skälet till kapitel tre hela sin existens. För det tredje kan restposten vara negativ: vid 4,0 procents nominell ränta och 6,0 procents förväntad inflation är den reala räntan minus 2,0 procent — att låna är då köpkraftsvinstande i förväntan, vilket är en av de starkaste drivkrafter som finns i en ekonomi.

Km-054 äger nominalräntan som begrepp och km-055 inflationens mått; denna kurs äger själva övergången mellan dem. Frågan att ställa till varje räntesituation är därför alltid dubbel: vad står det i avtalet, och vad väntas penningvärdet göra? Enbart det första talet beskriver avtalet; först båda beskriver ekonomin. Formuleringen är hela kursens metod: räkna identiteten, ifrågasätt ingångsvärdena, håll förväntningarna som intervall — utbildning i hantverket, inte en bedömning av någon verklig låne- eller sparsituation.

Mekanismen bygger på två instrument som Riksgälden och motsvarande utgivare erbjuder: en vanlig nominell statsobligation, som betalar fast ränta i kronor, och en realobligation, vars kapital och kupong indexeras mot konsumentprisindex. Antag att den nominella tioårslånga obligationen ger 4,0 procent och den reala 2,0 procent. En investerare som väljer den nominella avstår den garanterat reala räntan 2,0 procent mot chansen på mer om inflationen blir låg; den som väljer realen låser 2,0 procent oavsett inflation. Vid vilken förväntad inflation är marknaden indifferent? Där utfallen matchas: om inflationen blir 4,0 − 2,0 = 2,0 procent ger båda obligationerna samma reala avkastning. Detta tal — nominell ränta minus real obligationsränta — är breakeven-inflationen, och den läses dagligen ur marknadspriser som marknadens samlade bud på genomsnittlig inflation till obligationens löptid. Två brusposter kräver alltid en fotnot. Den första är inflationsriskpremien: den nominella obligationen bär inflationsrisk (utfallet kan överraska), och priset på den risken pumpar upp breakeven-nivån över den rena förväntan.

Den andra är likviditet: reala obligationer är en smalare marknad, och deras (oftast något högre) avkastningskrav för att hållas trycker breakeven åt motsatt håll. Breakeven-talet är därför ett stöd, inte ett facit — rimlighetstestas med hjälp av centralbankens mål (km-056 äger centralbankernas ram) och statistikmyndighetens mätningar (km-055 äger indextekniken). Notera också vad marknaden faktiskt svarar på: frågan är inte vad inflationen ska bli i verkligheten utan vad den genomsnittlige prissättaren räknar med — vilket gör breakeven till lika mycket en läsning av marknadens psykologi (bf-familjens territorium) som av penningväsendet. I analysarbete används talet som ett av flera spår: breakeven trender uppåt betyder växande inflationströtthet i priser, nedåt betyder tvärtom — och skillnaden mellan marknadens bud och egen uppfattning är själva analysunderlaget.