Encyclopedia of Chart Patterns — Bulkowski: KOMPLETT

Före Bulkowski fanns två sorters mönsterlitteratur: handritade klassiker som Edwards & Magee, fulla av vackra exempel men utan en enda utfallsfrekvens, och triviala kokböcker utan djup. Bulkowskis revolution var att behandla varje formation som ett statistiskt experiment. Han samlade ett arkiv av tusentals mätta formationer fördelade på flera dussin typer, identifierade varje enskilt fall enligt i förväg uppställda regler och noterade sedan vad som hände efter utbrottet — i genomsnitt, i bästa fall, i värsta fall och hur ofta det misslyckades.

Ett mönster som ser ut som en huvud-och-skuldror och beter sig som en huvud-och-skuldror räcker inte; det måste vara mätbart definierat för att resultatet ska vara replikerbart.

Metodens ryggrad är uppdelningen i marknadsläge. Bulkowski delar hela materialet i primära bull- och björnmarknader innan han räknar någonting alls, eftersom samma formation visar olika väntevärde beroende på det överliggande klimatet. Därifrån bygger han sina performanstabeller: genomsnittlig stigning eller nedgång från utbrott till den bästa respektive sämsta punkten under hans mäthorisont, andel fall som ger en motgång över vissa trösklar, hur ofta kursen kastas tillbaka till utbrottsnivån, hur lång tid rörelserna tar och en sammanvägd prestandarank som sorterar formationerna mot varandra.

Tabellerna är bokens faktiska innehåll — prosan är bara förklaringen till siffrorna.

Tre definitioner bör du låsa fast direkt. Ett utbrott är i regel en kursstängning genom en formations definierade nivå — konvergenslinje, nacklinje eller motstånd — inte ett intradagintrång som stängs tillbaka. Mätpunkten är utbrottsögonblicket, inte formationens start, vilket gör statistiken handelsbar: siffrorna beskriver vad som händer om du faktiskt köper signalen.

Och felfrekvensen definieras som andelen mönster där kursen rör sig mindre än en fast tröskel — i storleksordningen 5 till 10 procent beroende på upplaga och formation — i förväntad riktning efter utbrottet. Allt i resten av kursen hänger på dessa tre bärande begrepp.

Bokens fyra nyckeltal gör följande. Snittstigningen eller snittnedgången mäts från utbrottet till den bästa eller sämsta punkten under mäthorisonten — i storleksordningen 20 till 40 procent för de flesta vändbottnar, med stora variationer mellan formationer och upplagor. Felfrekvensen är andelen fall där kursen inte ens når en minimal tröskelrörelse i väntad riktning; här spänner formationerna från låga enkelprocent upp till över tjugo procent — en hiskeligt stor skillnad i väntevärde.

Throwbackfrekvensen talar om hur ofta kursen återvänder till utbrottszonen innan fortsättningen, och ranken sorterar formationerna mot varandra inom hans material.

En genomsnittsstigning är ett historiskt faktum, inte en fysisk lag — och Bulkowski är själv den första att påpeka det. Siffrorna skiftar mellan upplagorna eftersom urval och perioder skiftar: flera genomsnitt sjönk när han gick från första till andra upplagans material, och han uppger öppet observationsantalet per formation så att läsaren själv kan bedöma osäkerheten.

Några formationer vilar på hundratals fall; andra på betydligt färre, och deras tabellrader är därmed brusigare. Ranken är dessutom relativ: att vara etta i ett urval betyder inte att man är etta i nästa decennium eller på nästa marknad.

Tre fallgropar värda att gravera in. För det första dras medelvärden upp av svansar — ett fåtal monstruösa rörelser kan lyfta ett genomsnitt som de flesta handlare aldrig får uppleva; medianen ligger ofta lägre. För det andra handlar siffrorna om råa prisrörelser före transaktionskostnader, glidning och skatt, vilket äter bruttomarginaler.

Och slutligen finns det urvalsproblem och effekter av multipel testning: när dussintals formationer testas på samma historia kommer en del att se bra ut av ren slump. Bulkowskis disciplin — redovisa urval, antal och definitioner — gör hans tabeller bättre än de flesta, men inte immuna mot detta.