Technical Analysis of Stock Trends — Edwards & Magee: KOMPLETT

Edwards & Magee öppnar med metodens grundantagande, ärvt från Charles Dow: priset diskonterar allt. Diagrammet är en aggregering av all kunskap, all fundamental information, alla förhoppningar och all rädsla som tusentals köpare och säljare hyser. Analytikern behöver därför inte studera balansräkningar eller räntebeslut separat — allt detta antas redan vara inbakat i kurserna.

Det är ett starkt påstående, och 1948 kunde det inte testas statistiskt — det var en trosartikel grundad på observation av 1930-talets diagram.

Det andra axiomet: trender existerar, och de fortsätter tills de bryts definitivt. Detta är hela metodens motor. En upptrend — en serie av högre toppar och högre bottnar — antas fortgå tills priset gör något som bevisar motsatsen, typiskt ett genombrott av en etablerad trendlinje eller nacklinje.

Om trender inte hade tröghet skulle all mönsteranalys vara meningslös. Edwards & Magee formulerar det som att marknaden rör sig i en riktning tills en igenkännbar kraft vänder den — och mönstren är just de igenkännbara krafterna.

Det tredje arvet från Dow är tre tidshorisonter: den primära trenden (tidvattnet), de sekundära reaktionerna (vågorna) och de mindre svängningarna (krusningarna på ytan). Dow själv använde sjömetaforen: det är lätt att förväxla en våg med en tidvattenvändning.

Edwards & Magee bygger vidare: de mönster som tar månader att formas påverkar primärtrenden, medan flaggor och vimplar på dagsbasis bara är krusningar. Tidsdimensionen i ett mönster — hur länge det byggs — är därför en direkt indikator på dess betydelse.

En ärlig 1948-kontext som kursen återkommer till i kapitel 15: Edwards & Magee arbetade för hand, med pappersdiagram och tickdata från en era med fast kursplacering, penny-spreadar och långt färre aktörer. Deras mönster katalogiserades från ett begränsat antal amerikanska aktier under depression och krigsårtionden.

Detta gör boken till ett historiskt dokument av högsta rang — men siffrorna i den är data från en svunnen epok, inte modern evidens. Det är först när datorna kommer som mönstren kan testas på riktigt.

Bokens standardverktyg är stapeldiagrammet (bar chart): en vertikal linje från dagens lägsta till högsta kurs, med ett streck till höger för stängningen. Edwards & Magee arbetade även med point-and-figure-diagram, där prisrörelser registreras som kolumner av kryss och cirklar utan hänsyn till tid, men det är stapeldiagrammet som bär mönsterkatalogen.

Poängen med konstruktionen är att alla fyra dimensioner — högsta, lägsta, stängning, volym — ska synas samtidigt. Ett mönster definieras nämligen lika mycket av volymen som av prisets form.

Skalfrågan fick Edwards & Magee att skriva något av bokens mest citerade praktiska råd: på långa, stora trendrörelser bör semilogaritmisk skala användas. Anledningen är att marknaden arbetar i procent, inte i kronor. En aktie som går från 10 till 20 har dubblats — samma procentrörelse som från 100 till 200, men på aritmetisk skala ser den första ut som en obetydlig blip och den andra som ett berg.

Ett mönster som ser ut som en sluttande kil på aritmetisk skala kan visa sig vara en snygg symmetrisk triangel på logaritmisk. Kodifieringen: aritmetisk skala för korta, normala marknadslägen; semilog för långa trender och stora procentrörelser.

Volymen ritas som staplar under prisfältet och fungerar som mönstrens puls. Edwards & Magee är tydliga med att volymen sällan ger signaler på egen hand — den måste alltid läsas mot prisrörelsen. Expansion i trendriktningen bekräftar; kontraktion under en bas eller ett konsolideringsmönster är normalt och friskt; expansion mot trendriktningen är en varning.

Boken noterar också att olika aktier har olika volymkaraktär — en tätt omsatt storbank har en helt annan volymnivå än en tunnhändad småbolagsaktie, vilket gör att volymen alltid ska tolkas relativt aktiens egen normal, inte mot grannaktiens.