The Great Crash 1929 — Galbraith: KOMPLETT

Galbraith var ingen utomstående. Han hade arbetat i Roosevelts administration under kriget, skulle senare rådgiva Kennedy och bli ambassadör i Indien — men The Great Crash 1929 gjorde honom till något större än ekonom: finanshistoriens mest läste ironiker. Boken, som aldrig släppts ur tryck, bygger på offentliga arkiv, börsdata och tidningsreportage från 1929, inte på minnen och myter.

Galbraith är noga med det: han vill skilja det som hände från det som sades hända, och han njuter öppet av glappet. Om självmordsvågen efter kraschen — som aldrig ägde rum i statistiken — konstaterar han att skämten (»Vill ni ha rummet för att sova eller hoppa?») var tidens svarta humor, inte dess dödsregister.

Timing var hela poängen. Dow Jones hade i november 1954 äntligen återtagit toppen 381,17 från september 1929 — en resa som tog tjugofem år. Nu steg marknaden igen, marginalskulden växte och »det nya tidevarvet» var tillbaka i samtalen. Den 26 september 1955, dagen efter att president Eisenhowers hjärtattack rapporterats, föll Dow med 6,5 procent — värsta dagen sedan 1929 — och Washington vaknade med ett ryck.

Senator J. William Fulbright lät bankutskottet öppna förhör om aktiemarknaden, och några veckor senare låg Galbraiths bok i handeln. Den blev bästsäljare och kommittéernas referenslitteratur. Varningen var inte historisk — den var aktuell.

Galbraiths metod förtjänar att lyftas fram, för den är kursens. För det första: siffror före adjektiv — omsättning, belåningslån, räntor, datum. För det andra: ironi som analysinstrument, inte som dekoration. När han myntar begreppet the bezzle — »inventariet av oupptäckta förskingring» — påstår han att summan växer i goda tider, när pengar är lätta att gömma, och upptäcks i krascher, när de inte längre kan döljas: konjunkturen synliggör vad boomen skapade.

För det tredje: den mest citerade meningen, om bankmännens agerande i oktober 1929 — »Ansvarskänslan inom finanssamhället för samhället i stort är inte liten. Den är nästan noll.» Det är domslutet hela kursen återkommer till.

Kursens båge: kapitel 2-3 bygger boomen — Coolidge-velvet, bilen, radion, elektriciteten och Florida-spekulationen. Kapitel 4-6 bygger maskineriet: investment trusts, margin-köp och septembermånadens topp. Kapitel 7-8 är oktober — torsdagen, måndagen och tisdagen, tick för tick. Kapitel 9-10 räknar ruinerna och följer Richard Whitney från hjälte till fånge.

Kapitel 11-12 går från krasch till depression och till Galbraiths fem faktorer. Kapitel 13 är kontroversen: Fisher mot Galbraith, Friedman-Schwartz mot Galbraith, och varför varje generation tror att den är annorlunda. AKM1:s röda tråd: V10 skuldsättningsgrad, V11 likviditet — och marginal of safety som princip utan siffra.

Grunden var äkta. Kriget hade lämnat Europa utmattat och Amerika som industrins centrum. Omkring 5,3 miljoner motorfordon tillverkades 1929; elektriciteten spred sig från fabriker till hushåll; radion gick från kuriosa till massmedium — från i princip noll apparater 1922 till över tio miljoner 1929. Radiobolaget RCA byggde nätverk (NBC startade 1926), samlade patentpooler med GE och Westinghouse och tjänade licensintäkter som i praktiken fungerade som återkommande betalningar — 1920-talets närmaste motsvarighet till det vi idag skulle kalla V02 ARR-tillväxt.

General Motors under Alfred Sloan institutionaliserade årsmodellen och varumärkestrappan från Chevrolet till Cadillac — V16 produktlanseringar och V14 varumärke i full blom. Detta var verklig V01 försäljningstillväxt av en dignitet en generation tidigare knappast kunnat föreställa sig.

Retoriken växte i takt med siffrorna. Calvin Coolidge — som sagt att »amerikanernas huvudsakliga affär är affärsverksamhet» — öppnade sin sista budgetförklaring i december 1928 med att ingen kongress någonsin samlat under mer gynnsamma utsikter. Hans efterträdare Hoover, vald 1928, hade lovat att Amerika stod »närmare den slutliga segern över fattigdomen än något land någonsin i historien». Ekonomen Waddill Catchings — sedermera arkitekten bakom Goldmans trusts — hade tillsammans med William Foster sålt miljontals exemplar av tesen att maskinerna och den moderna ekonomin gjort depressioner föråldrade.

Fed fanns ju nu, sade man, som stabilisator. Det är typiken för varje ny tidsepok: den förklarar inte att cykeln slutat gälla — den förklarar varför den just denna gång inte behöver gälla.

Skuggsidan var lika verklig. Jordbruket lidande genom hela decenniet — jordbrukarna återhämtade sig aldrig från krigsefterfrågans kollaps. Inkomstfördelningen blev ojämnare; konsumtionen nedtill fick finansieras med avbetalningskrediter, en innovation som lät hushållen köpa nu och betala senare. Och börsens stjärna RCA betalade inte en enda utdelning under decenniet — köparna behövde ingen; priset steg ändå.

Det är kapitlets AKM1-poäng i ren form: när V01 och V02 är äkta men multiplarna (V04, V05) löper ifrån alla historiska referenspunkter, har berättelsen blivit en värderingsfråga. Tekniken bestämmer om ett företag lever. Priset bestämmer vad du tjänar på det.

Notera ordningen, för den återkommer i varje booms årtionde. Först den verkliga revolutionen — bilen, radion, elnätet. Sedan de verkliga vinnarna — GM, RCA, elbolagen. Sedan börsen, som prissätter vinnarna som om vinsterna skulle växa för alltid. Och sist de finansiella innovationer som låter alla vara med: trusts, belåning, marginal.

Galbraiths varning är inte att optimismen var dum — bönderna och ingenjörerna i Michigan och Schenectady byggde verkliga saker — utan att den verkliga tillväxten lånat sin trovärdighet till en prisbild som den inte kunde bära. Bubblor behöver alltid något verkligt att skruva upp.