Depressionen och den refuserade dissertationen — värde mitt i ruinerna
Kapitel 1 av 13 · 10 min
1938 låg Dow över 80 procent under sin topp från 1929 och aktier betraktades av många som hasard. Mitt i detta skrev John Burr Williams en bok med ett enda mål: att bevisa att en akties värde går att beräkna. Kapitlet sätter scenen — depressionen, Harvard och den avhandling som refuserades.
John Burr Williams arbetade som värdepappersanalytiker på Wall Street när han i början av 1930-talet återvände till Harvard för att doktorera. Han sökte ett vetenskapligt svar på vad en aktie egentligen är värd — och upptäckte att ingen hade något. Allt handlade om pris: kurser, diagram, rykten och sentiment. Williams slutsats var radikal i sin enkelhet: om ingen kan säga vad en aktie är värd, då är hela marknaden en tjänstehörnan för gissningar, och kraschen 1929 är inte ett bevis för att aktier är lotter — bara ett bevis för att priserna hade lämnat värdet.
För att finna värdet letade han efter något som inte beror av marknadens humör: det bolaget faktiskt betalar till sina ägare.
Resultatet blev en doktorsavhandling som Harvard refuserade — i efterhand har skälet beskrivits som att arbetet var för matematiskt och tog in för mycket från andra discipliner för ekonomiska institutionens smak. Williams publicerade den i stället som bok: The Theory of Investment Value (1938), ett verk på över 600 sidor där ena halvan behandlar obligationer och den andra bygger värderingsteorin från grunden.
Ironin är total — akademin tackade nej till grunden för all modern värdering. En samtida anekdot berättar dessutom att Williams förutsåg kraschen 1937 och att hans chef förbjöd honom att ytterligare gå ut med nedslående prognoser: kunderna betalade för optimism, inte för sanning. Det är den värld boken föddes i.
Williams projekt var lika mycket filosofiskt som matematiskt: bevisa att värde existerar mitt i ruinerna. Om en akties värde är summan av vad bolaget kommer betala till ägarna, då har varje aktie ett värde som varken bubblor eller krascher kan utplåna — priset kan lämna värdet, aldrig tvärtom. Depressionen fungerade också som ett laboratorium: den visade vilka bolag vars kassaflöden överlevde och vilka som visade sig vara hävertshistorier.
AKM1:s variabel V12 (intäktsstabilitet) är i sak depressionens lärdom formaliserad — stabila intäkter är det som skiljer en investering från en insats när konjunkturen vänder. Williams skriver i förordet i sak att boken tillkom i depressionens djup för att återge aktien dess värdighet som investering, inte som spelbiljett.