Bindningsrisken — bolagets egen ränterisk i balansräkningen

Kursens exempelbolag Sund Värme AB (påhittat för räkningen, som alla tal i kursen) tillverkar värmepumpar med omsättning 900, rörelseresultat 90 och balansomslutning 980 — skuld 600 och eget kapital 380, alltså skuldsättningsgrad 1,58 och soliditet 38,8 procent. Två fabriker, två balansräkningar, identiska till sista siffran — utom i räntenoten. Fabrik A har lånat 600 helt rörligt: styrräntan plus marginal, i dag 3,80 plus 2,20 lika med 6,00 procent, alltså räntekostnad 36.

Fabrik B har bundit hela skulden fem år till 5,00 procent: räntekostnad 30. Samma skuld, sex miljoner kronors skillnad i årskostnad — och bakom skillnaden ligger hela kursens fråga: är de sex miljonerna slöseri eller försäkring? Räntetäckningen berättar första halvan: A har 90 / 36 lika med 2,50, B har 90 / 30 lika med 3,00. Identiska bolag, olika tålighet — och ingen av skillnaderna syns i skuldsättningsgraden, som fortfarande är 1,58 för båda.

Fabrik B betalar 30 mot Fabrik A:s 36 — sex miljoner mer i fickan för A, varje år, så länge läget håller. Premien för Bs visshet är samma sex miljoner, och frågan varje finanschef ställer sig är när premien är värd skyddet. Break-even ligger där den rörliga räntan passerar den fasta: Sund Värmes marginal är 2,20 procentenheter, så när styrräntan överstiger 2,80 procent kostar det rörliga lånet mer än 5,00 procent — och varje år med snitt över 2,80 har B vunnit.

Räknat annorlunda: de sex miljonerna per år är en satsning på att styrräntan i snitt stannar under 2,80 procent under bindningstiden — en satsning bolaget lägger utan att ha penningpolitik på sitt bord. Här är kursens vändning: den fasta räntan är inte det försiktiga valet, den är valet som tar en prisrisk en gång — den rörliga tar den varje år. Ingen av dem är gratis, och valet är ett försäkringsexempel i ren form: premien känd, skadefallet okänt.