Demografins klocka — åldrandets aritmetik och den redan slagna prognosen

Familjens elva första steg har behandlat krafter som svänger: penningpolitikens räntor, finanspolitikens budgetsaldon, oljeprisets cykler, Kinas vågor. Detta steg behandlar en kraft som inte svänger utan vandrar. Tesen är enkel nog att häpna över: 2050 års sextiofemåringar är födda 1985. Kvinnor och män som i dag går i fyrtioårsåldern kommer då att vara klockans utslag — inga antaganden om födelsetal, konjunktur eller politik ändrar det, ty barn som inte fötts kan inte bli sextiofem förrän därefter. Fältets enda luckor är dödligheten (hur länge de födda lever) och migrationen (vilka som flyttar in och ut) — reella osäkerheter, men smala jämfört med konjunkturprognosernas vidder. Därav kursens första läxa: demografins prognoser bär en annan bevisbörda än alla andra.

En BNP-prognos för 2035 är en modell av beteenden; en befolkningsprognos för 2035 är en räkning på adressater. Detta gör klockan till makrons referensram snarare än dess spådom: den säger inte vad ekonomin GÖR 2035 — konjunkturen svänger som den vill ovanpå — men den säger vilka som då finns, i vilka åldrar, och därmed vilka tryck som verkar: skolköer eller vårdbörda, förstagångsköpare eller börsuttagare, arbetskraftens tillskott eller pensionsavgångar. Familjens övriga kurser får här sin långsamma motpart: km-057:s cykler svänger om år, demografins kullar om generationer — och den som skiljer de två klockorna åt har makrons viktigaste horisontskilja: samma siffra, två betydelser, beroende på vilken tid den mäts i.

Övningsexemplet med påhittade tal, verklig struktur. Ett lands befolkning i årtal A: 6,0 miljoner barn och unga (0–17 år), 10,0 miljoner i arbetsför ålder (20–64) och 2,4 miljoner gamla (65+). Beroendekvoten är (6,0 + 2,4) ÷ 10,0 = 0,84: varje person i arbetsför ålder har i genomsnitt 0,84 beroende — knappt ett. Årtal B, ett par generationer senare: barnkullarna är mindre (5,0), de stora kullarna har gått i pension (4,0), och den arbetsföra åldern har krympt till 9,0. Kvoten: (5,0 + 4,0) ÷ 9,0 = 1,00 — exakt ett beroende per yrkesverksam. Vandringen från 0,84 till 1,00 är åldrandets hela aritmetik i en enda siffra, och den kan delas i sina båda halvor för diagnos: barnberoendet föll 6,0 ÷ 10,0 = 0,60 till 5,0 ÷ 9,0 ≈ 0,56 (transitionens avslutning — fertilitetens fall), medan åldersberoendet steg 2,4 ÷ 10,0 = 0,24 till 4,0 ÷ 9,0 ≈ 0,44 (livslängdens och kullarnas pris).

Kvotens två användningar. Den första är internationell jämförelse: världens ekonomier står på olika steg av samma vandring, och 0,84 mot 1,00 är skillnaden mellan två olika institutionella tryck — skola mot vård, förstagångsköp mot pension. Den andra är projektion: eftersom täljarnas och nämnarens framtida innehåll redan fötts (kapitel ett) kan kvoten räknas framåt med begränsad fantasi — de bucklor som i dag sitter i 40-årsåldern sitter i pensionsåldern om tjugo år, och nämnarens tillskott rekryteras bland dem som i dag går i skolan. Kvoten är därmed demografins klocka visad på urtavlan: inte en ödesfråga — produktivitet, migrations- och pensionsålder rör kanterna — men den trögaste siffra som makroekonomin bär.